Äntligen har forskningen kommit fram till ett tydligt svar. Generationer av grafiska formgivare, typografer, tryckare och tyckare har diskuterat frågan. De där små ”fötterna” på bokstäverna spelar en viktig roll för om texten går lätt att läsa eller inte, men vet du svaret?
Vad röstar du på? Laget Sans serif med vänner som Arial, Helvetica, Verdana? Eller laget serif med Times, Garamond och Cambria? Du som lärde dig grafisk form för några år sedan svarar nog ”Seriffen vinner”. Sanningen är att du inte ska vara så tvärsäker längre.
Serifferna gör att det bildas tydligare rader i en textmassa, om man kisar ser man att det bildas en linje i överkant och underkant på bokstäverna. Det är bra. Å andra sidan, hur ofta tappar du raden mitt på sidan, och börjar läsa på nästa? Med andra ord är det inte så viktigt som vi trott. Andra faktorer som radlängd och radavstånd är viktigare för läsbarheten.
Anledningen att seriffer finns överhuvudtaget hittar vi 500 år tillbaka i tiden. När tryckkonsten med lösa typer uppfanns så försökte man efterlikna handskrivna bokstäver. De romerska förlagorna till dagens alfabet hade seriffer. Och när medeltidens kalligrafer skulle texta med gåspenna så var det inte helt lätt att få snyggt. Bokstäverna hoppar gärna upp och ner på raden. Genom att lägga till seriffer så får raden stadga och raden ser rakare ut. Ett enkelt knep för att det ska se prydligare ut helt enkelt.
Sans serifferna lyckas med att ge bokstäverna en tydlighet utan seriffer. Dess enkla och avskalade form fungerar lika bra att läsa och visar att serifferna mest har en dekorativ funktion. Forskningen visar också att vi inte läser bokstav för bokstav, utan vi tar in ett eller flera ord i taget.
Vi ser ordbilder eller snarare ”ordkonturer”. Därför är ordets ytterformer viktigast, och då kan serifferna till och med ha en motsatt effekt. Det som gör ett ord läsligt är i första hand tydliga uppstaplar som i bokstäver som f, l och k, och nerstaplar i bokstäver som j, p och y.
Forskningen är tydlig: Det du är van att läsa är också det tydligaste. Allt det där med seriffernas form och detaljerna i typsnittet är underordnat.
I Sverige på 1800-talet ansåg folk på fullaste allvar att frakturstilen (”gotiska bokstäver”) var mer lättläst än antikva (med seriffer). Det berodde helt enkelt på att man var mer van att läsa den svarta frakturstilen, och tyckte de ljusa moderna bokstäverna var alldeles för bleka och kontrastlösa.
Sen kan man undra varför man bytte från fraktur till antikva. En anledning kan faktiskt vara att man sparade på tryckfärg. Snålheten och latheten har alltid drivit människan framåt i utvecklingen. Idag går vi från tryckt till digitalt av samma drivkrafter, snålhet och lathet.
Råd 1: Seriffer är fortfarande bäst om det handlar om längre texter och du dessutom riktar dig till äldre läsare som läser papperstidningar och böcker.
Råd 2: Välj gärna sans serif för målgrupper som är mest vana att läsa på skärmen. Särskilt på skärmen. Men de allra flesta skärmvana har inga som helst problem att läsa böcker med seriffer.
Råd 3: För stora skyltar gäller andra regler. Sans seriffer är mer lättlästa på exempelvis vägskyltar, men andra faktorer spelar än större roll: teckenstorlek, avstånd mellan bokstäver, kontraster och färger.
Typografi är viktigt. Men överdriv inte. Valet mellan sans eller serif är bara en detalj bland många för god typografi. Och typografi är bara en del av jobbet att göra en text lättläst. Det är sällan typsnittet som gör en text svårläst, det stora problemet brukar vara själva innehållet. Är det begripligt? Är den kort? Har den en bra struktur?
Jonas Pertoft
